Det skrämmer mig


En förväntansfull, glad, positiv Jennie. Som väntar sitt första barn, och mådde BRA.
I v 38-39.  




Shit jag är lite nervös, det är liksom som pirr i magen fast inget skönt och bra pirr , sa jag till Lasse imorse.
Det kan bero på att är det dags för mig att börja jobba igen på måndag redan, visserligen inte varje dag. Men ändå, det känns lite läskigt på något sätt. För jag känner mig verkligen inte 100% på topp än.
Jag får så dåligt samvete för min sjukskrivning och att jag är hemma ifrån jobbet. Även fast alla i min närhet säger åt mig att inte vara det. Att jag måste lyssna på min kropp och göra vad som känns bäst för mig och bebisen i magen.

Att den här graviditeten skulle bli såhär jobbig och påfrestande hade jag aldrig kunnat tro. Men jag är väl medveten om att ALLA graviditeter kan se olika ut. Vilket den här gör jämfört med Leon´s.
Så när jag nu är otroligt matt, kräks, mår illa, trött, frånvarande i sinnet osv... Så påverkas ju mitt psyke av detta. Vilket i sin tur gör att jag blir nedstämd, ännu mera matt, ännu mera frånvarande, mår ännu mera illa och kräks ännu mer för jag tappar matsug o allt.
Och det i sin tur gör ju att mitt fysiska problem fortsätter. "En ond cirkel" av allt, som läkaren på sjukhuset sa åt mig. Vilket jag redan fattat.
Så i vilken ände ska man då börja?
Jag fick tabletter mot illamående, som även har en lugnande effekt, vilket inte har hjälpt särskilt mycket.
Jag fick även kontakt med en kurator, som jag skulle träffat igår. Vilket jag fullständigt sket i.
Jag tog mig helt enkelt inte upp igår, visst jag cyklade o lämnade Leon på dagis och hämtade han.
Men däremellan låg jag bara i soffan och halvsov. Och när jag hämtat Leon så blev det film i soffan resten av kvällen, som avslutades med kräksjuka för hans del.

Så när Lasse då skulle vara hemma för att ta hand om hemmet, mig och Leon så blir det såhär. Jag har ju inte ro i kroppen att stänga in mig på övervåningen o låta Lasse styra med allt. Byta handdukar, hämta hink, papper osv. Plus att han har varit på sitt jobb hela dagen, han var ju med trött.
När jag inte själv är "sjuk". Förstår ni vart jag vill komma? Hur jag tänker och känner?

Det bästa vet jag ju, är att kontakta sjukhuset igen och stå på mig, be om förlängd sjukskrivning och få hjälp som jag behöver. För just nu ser jag inte något positivt med denna graviditet! Inget alls.
Blir bara deprimerad när jag tänker på det, och orolig över om det inte ska gå över.
Tänk om bebisen känner av mina känslor, att den märker det när den väl kommer ut?
Min största rädsla är att hamna i någon slags graviditets/förlossningsdepression, på riktigt alltså.
Men kuratorn sa att eftersom jag är så medveten om HUR jag mår och att jag känner att jag är påväg ner i ett svart hål, så hamnar man inte där. Men tänk om jag blir omedveten då?
Eller som nu, när jag har tänkt flera gånger att abort vore det bästa. För min skull, så jag får må bättre.
Men vi vill ju ha ett till barn, ett syskon, en till goding att älska.
Men om jag inte kommer tycka den här graviditeten är det minsta spännande, rolig, mysig och allt som en graviditet ska kännas, tänk om jag då inte tyr mig till detta barn när det har fötts?
Eller blir det automatiskt att man älskar sitt barn från den stunden den ligger på magen?

Såna tankar hade jag visserligen kring Leon också. Då ville jag verkligen inte ha en tjej (jag vet, jag fick någon knäpp som gjorde Lasse nervös på riktigt, då jag flera gånger uttryckte mig starkt att han minsann blir ensamstående om det är en tjej).
Men denna gång så säger många "det är en tjej i magen, därför mår du såhär blabla..."
Fast denna gång så spelar det ingen roll vad det blir för kön, jag vill bara få det överstökat och bli "normal" igen.
Jag vill helt enkelt inte vara gravid längre. Får man känna så?
Jag är inte ens halvvägs och känner såhär, förstår ni att det skrämmer mig?

Jag har en vän som är gravid nu också, hon ligger en vecka före mig dock.
Och hon känner inprincip likadant. Det är hennes andra barn också, hon har med fått dropp och mår som mig.
Så vi kan inte direkt stötta varandra o pigga upp varandra, när ingen av oss känner något positivt med det hela.
Men det är ändå skönt att ha en som kan förstå hur jag tänker, och jag tror hon känner detsamma med mig.

Nu har jag delat med mig av mina absolut innersta tankar o känslor. Oftast när jag har skrivit ner sånt här så släpper det. Kanske gör så denna gång också? Kan ju alltid hoppas.


Vi vet vad vi har att vänta oss..

Jahopp, då har vi en liten stackare som gnydde:

- oooont i magen, mamma.. Följt av storböl..
Följt av en kaskadspya i min famn...

Tur att Lasse kommit hem från jobbet och är ledig 2 dar. Jag ger mig själv en stjärna för att jag inte la en spya bredvid Leon. Men jag höll mig.

Nu vet vi vad resten av familjen har att vänta sig med andra ord. Åååååh skit också!

Blä

Tänk va fort det kan vända... För ett tag trodde jag att jag skulle få må lite bättre, men näärå.
Imorn är det sjukan som gäller igen.

Hur ska jag orka? Vart är min motivation?