Det blev julshow

Hej! 

Idag har jag varit sliten som tusan , blev sent igår. Kvällen började med personalfest på Grand hotell med en Julshow, o julbord. Behöver jag säga att jag åt mig proppmätt? 
Sen blev de dans o vissa av oss fortsatte kvällen på Kopparhammaren


När jag hade hämtat barnen hos mamma i förmiddags så tog vi fram julen här hemma. Dagen har gått i ett och vi avslutade den i soffan med glögg och Solsidan. Nu sover äntligen kidsen, dags för mig o Niklas med strax...... 

Liten halvsliten morsa..

Det blev något sällsynt

Gokväll!  

Gu vilket intressant inlägg det förra blev, har fått en del respons. Vilket förstås varit jättekul! 

Men nu ska de handla om någonting annat, jag ligger nämligen på soffan.  Ensam hemma.  

Whaaaat? Tänker ni nu antar jag. Jag med. Tänker så alltså. Barnen ska nämligen va hos sin farmor o farfar i Stockholm tills söndag.  Så skönt. Men helt själv är jag ju inte..... 
Har skjutit på detta länge nu. Men jag har faktiskt träffat någon. En superfin kille som är i samma ålder som mig, allt känns bara så bra. Och jag är så himla glad, känns som jag har gjort mig mer än förtjänt av att få träffa en vettig kille. Kidsen älskar han.
Jag med för den delen! 


Inte lätt att komma till en tjej med 2 små. Han är van vid ungkarkslivet. Hur tar man in en ungkarl enklast i livet? Jo genom att ta med han till Busfabriken  haha... 


Det blev bara massa BULLSHIT

Tänk vad märkligt det är med oss människor. Ja jag säger oss - tror att nästan alla kan känna igen sig vare sig man vill erkänna det eller ej. 

Men att vi älskar att gotta oss i andras "problem" eller vad man nu ska kalla det. Folk är nyfikna Så fort det händer någonting tråkigt eller dåligt. Men när det går bra så är det inte intressant längre?  
Jag har ett konkret exempel och det är mitt inlägg här om min brors bortgång.  På det inlägget hade jag över 300 läsare.  
Tre hundra !! Galet mycket. Och jag blev så glad att ni ville läsa om mina tankar o känslor.  Det är ju lite poängen med att ha en blogg. För jag vill dela med mig o kanske för respons för det jag skriver. 
Men samtidigt slog tanken mig att vissa bara läste just DET inlägget för att få luska ut lite mer i vad som hänt osv. Det är fortfarande många som jag stöter på som tror att det var drogerna som tog Martins liv, men så var det inte. Visst dom hade en stooooort inverkan på hela hans liv och allt. Men han dog inte av en överdos iaf. 

Varför tänker jag nu då,  varför vill man gå in o läsa om tråkiga saker? Är det spännande?  Känner man sig bättre om man läser om någons annans olycka? Jag menar inte bara just mitt inlägg om Martin, utan rent allmänt.  Ser ju att många bloggat i topplistorna handlar om sjukdomar osv. Och skitsnack är ju något som funnits o förmodligen kommer finnas i all evighet. Jag själv kan prata skit om folk, men vissa älskar verkligen det. Vissa gör inget annat än o gnäller på andra människor. Hur de sköter sitt o vem de träffar, äter,  ser ut osv....


Är det något som ligger i vår natur? Kanske inte. För jag känner även de människor som biter sig i tungan varje gång istället för o säga någonting dumt om någon annan.  Varför gör inte alla så? Jag tycker inte att prata skit om andra är samma sak som att stå upp för sig själv eller kunna vara rak emot andra.
Ibland slänger folk ur sig saker som kan såra en annan människa utan att tänka sig för. För den personen tycker att "jag är minsann rak o säger vad jag tycker o tänker...."

Man behöver kanske inte alltid säga sina egna åsikter när det gäller allting. Jag försöker iaf bli bättre på såna saker och istället berömma o ge komplimanger. Det handlar ju lite om inställning till varandra också. 
Om jag möter dig med ett leende o verkar vilja föra ett samtal med dig, då tror jag chansen att du gör detsamma är rätt stor. 
Men om jag istället bara möter dig med ett stelt kroppsspråk och ett "Hej." 
Då blir du kanske obekväm o vill inte inleda ett samtal med mig. Redan där har vi förmodligen skaffat oss förutfattade meningar om varandra, med all säkerhet dåliga såna. 


Ja vad tror ni? Är Du en skitsnackare?