Rensade tankarna

I veckan gjorde jag något annorlunda, gick på en föreläsning om Konspiratoriska teorier. 
Så intressant. Och skönt att få slippa tänka på allt annat. 
Det var 2 stycken som höll i det på Arbetets museum, fullsatt vilket jag inte trodde. Kan tycka sånt där blir lite pinsamt om man skulle komma helt själv liksom. Haha får som tvångstankar...
Någon som känner igen sig?

Nehee... ingen, bara jag som tänker så 🤣


En dröm som inte går att nå

Jag har länge känt att mitt liv inte är som alla andras. Så kanske många känner absolut, men mitt liv lyckas visst tydligen aldrig komma till en punkt där det blir stabilt. Utan det rulla på i en rasande fart med nya motgångar konstant. Varför är det så?
Jag lägger över mycket på mig själv emellanåt, är det jag som startar dramatik? Har läst mig till (jo för jag läser massor, analyserar och forskar) att har man gärna lever sitt liv destruktivt i vuxen ålder om man haft ett sånt liv som barn i korta drag...  Någon som förstår hur jag menar?
 
Jag lyckas visst alltid hamna i trubbel på ett eller annat sätt. Eller letar jag efter problem? Självklart fattar jag för det mesta att det är saker jag inte kan påverka. Men jag är samtidigt en grubblare och tänkare som lägger ihop 1 + 1 och får det till KAOS. Så tänker jag tillbaka på min barndom, hur jag var då. 
Jag var aldrig med i några stora kompisgrupper, inte förens i tonåren (när jag fick tuttar och började dricka).
Då som först kände jag mig populär och hade hittat vänner. Jag levde livet kan man säga. Om nu leva livet är att festa hårt och varar partypinglan på alla fester? (Nu idag vet jag att det inte är att leva livet. Livet jag lever nu med mina fina kiddos är såååååå mycket bättre och givande hundra gånger om)
 
Bilder från ett par år sedan, linbanan på Kolmården. En blåsig dag men med mycket kärlek
 
Jag har också länge känt att jag vill skriva en bok om mitt liv, dels för min skull att kunna bearbeta saker och ting på ett annat sätt. Samtidigt för att få många omkring att förstå varför jag är som jag är. Vissa fattar redan medans många inte ens vet 1% av mitt liv men ändå tror sig känna mig. Jag har för det mesta varit öppen med mycket, men många gånger så möts jag av rädsla och att folk backar när de får höra saker och ting. Ja för med mig kommer mycket drama, tyvärr. Det är problem efter problem, inte alltid just med mig men runt omkring mig. Det är en otrolig svår balans att alltid få höra "Du är så stark Jennie, du fixar det här"
 
Jaaaa absolut fixar jag det här. Också. Vad är alternativet liksom? Det går ju inte bara lägga sig ner och dö. Eller? Jag inser nu i vuxen ålder att jag levt med ångest redan som barn, tack vare att jag ser det hos min 9 åriga son just nu. Det är hemskt, att se sitt egna barn gå igenom något som man själv upplevt som är dåligt. Skitjobbigt. När jag säger det till folk att min son har ångest får jag alltid höra "Va kan barn ha ångest ens??....." 
Så får jag nästan försvara honom. Men det är ett kapitel för sig. Allt är väldigt rörigt just nu. 
Jag får tänka att det blir bättre, det kan inte bli sämre......... Fast det har motbevisats så många gånger för mig så är det svårt att behålla fokus emellenåt.
Sitter och kollar på resor, vill fly bort ett tag. Behöver lugn. Semester. Uppskattning. Skratta. Kramas. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

vem är jag?

Halloj!

Kul att fler hittat hit. Tyvärr uppdateras min blogg mer sällan, är lite mer aktiv på Instagram där ni hittar mig under mammajejje

Jag lägger upp det mesta som hör till föräldrarollen.  Men även hur jag som mamma roar mig, oftast med lite kompisar över lite vin. Blir billigare än att gå till en terapeut! Haha

Jag heter alltså Jennie, 29 år ung bor i Norrköping. Har 3 småttingar födda 2009, 2012 och 2017.
Det är en utmaning ska ni veta. Så mitt i allt har jag nytt jobb inom en ny branch för mig -  som fritidspedagog på låg o mellanstadiet.
Så jag är praktiskt taget morsa dygnet runt haha....

Välkomna! Ni får gärna ställa frågor eller lämna önskemål om vad ni vill se o läsa om både här o på Instagram