Leon min Leon

Att leva med barn som behöver extra stöd och har svårigheter är hövligt tufft emellanåt ska ni veta. 
Jag har nu kämpat i flera år med Leon, det har gått så långt att han nu blivit en "hemmasittare" och det gör så ont i mig. Man tycker man gör allt, vänder ut och in på sig själv. Men ändå räcker det inte. Att göra den här resan själv är inget att rekomendera men vem ska annars göra den om inte jag? Det är bara bita ihop och fortsätta.o fortsätta o fortsätta. Hur klarar jag av att bara kämpa på undrar jag många gånger? Men de måste va kärleken man känner till sina barn som är så stark. Och ansvarskänslan såklart. 


Här är ett exempel på hur en händelse kan se ut med Leon:

Jag ringer till han o frågar om vi ska åka o äta lunch nånstans (för att han ska komma ut bland folk) 
Han blir glad och möter mig på parkeringen. Väl där frågar jag om vi ska ta ett nytt ställe eller nått av de vanliga. Han svarar glatt "ett nytt ställe"
Så vi åker mot flygrestaurangen i stan - där har de en god buffé.  Står i kö, tagit brickan med bestick o glas. Ska precis ta fram kortet o betala. Då drar han. Ut från restaurangen bland allt folk. 

De va bara för mig o ställa brickan någonstans o springa efter. In i bilen och de slutade med att vi åkte till de "vanliga stället" och åt lunch. Också buffé. 
Det känns att man lever många gånger ska ni veta! 

Än finns ingen diagnos men jag har känslan att det är något NPF bakomliggande.......